Jag har varit på världens kortaste resa. Och världens längsta. De där förbannade milen mellan då och nu, när allt som varit kastar sig på mig och jag bara fylls med saknad. Jag var på begravning igår – en gammal själ som la sig för att vila efter en lång arbetsdag. Där fanns inget märkligt, bara en ren ton av saknad och sorg. Men platsen. Och besökarna. Där var min far, i kyrkan där han gifte sig. På kyrkbacken utanför höll han mig när jag döptes. Men min mor, hon var inte där, i byn där hon föddes, platsen som hon alltid återvände till. På den här platsen fick hon begrava sin mor och sin far – men hon fick knappt träffa sina barnbarn. Det äter mig inifrån när jag sitter där.
Vägen mellan kusten och det här fördömda inlandet är som en resa från falskt till äkta. Så snart man lämnar havet dyker känslan upp, som att man är på väg att resa rakt in i civilisationens död, gårdarna förfaller, där står trasiga bilar bakom varje lada, rostiga och nedbrutna maskiner som inte längre jobbar. Man drar bort lager för lager av allt vi är stolta över. Färgen flagnar på fasaderna, husen står tomma – och det är den här förbannade hopplösheten som jag är täljd ur, som sjunger i mig som en alarmsignal. Sedan, när jag sätter mig i min jävla medelklasskombi och kör därifrån och känner hur lättnaden kommer över mig så snart jag närmar mig kusten så skäms jag som en hund.
Listan i dag är bara en känsla: THOSN#107 – Vägen mellan då och nu är kantad av flagnad färg
Hela listan nedan:
”Easy Listening” – TFH#111
I dag riktar vi blickarna mot ett för mig väldigt viktigt band. När jag kastade mig handlöst in i den brittiska indiepopens värld fann jag nämligen ett svenskt favoritband – Easy. Deras debutalbum Magic Seed från 1990 var rent ut sagt magiskt och jag placerade bandet lika högt som både Stone Roses och Ride när det begav sig. Magic Seed finns inte på Spotify. Där saknas också Green Lights från 1998. Två album som hindrar mig från att kasta ut cd-samlingen för gott.
Om Easy från Jönköping och lite senare Göteborg och om sångaren Johan Holmlund kan ni läsa mer om på Wikipedia. Där ser ni också att mäster Björn Olsson har producerat bandets nysläppta (!) album Popcorn Graffitti, som är överraskande bra. Björn Olsson är också kopplingen till listans avslutning. Håkan Hellströms fina Saknade te havs är inget annat än en tolkning av Flowers in the Airs Lost at Sea. Vad Flowers in the Air är? Ett Johan Holmlund-projekt. Rörigt? Skit i det, lyssna.
Listan: TFH#111 – "Easy Listening"
Läs vidare »