Tag-arkiv: 80-tal

”Vocodered” – WM3AM#081

Written by . Filed under Wednesday Morning 3 AM. Tagged , , , , , . No comments.

Vocoder"@bjornfiner: Hörni #eightdaysaweek, är det nån som har gjort en vocoder-lista? Har snöat in pga första låten på Love in June-listan av @baskrud"

Nej, det hade vi inte. Men nu har jag gjort en, så tack för utmaningen och inspirationen Björn. Jag hoppas att du blir nöjd och att alla ni andra känner för att snöa in er på vocoder en stund. För nu snackar vi äkta cool vocoder och inte fjösig autotune – två vitt skilda saker som ibland kan påminna om varandra, liksom Talk box.

Det här handlar alltså om en samling låtar i vilka sångrösten omvandlats till ett instrument – eller tvärtom om du så vill – via en vocoder. Och inte för att korrigera, eller enligt nymodigheter, överkorrigera sången med hjälp av autotune.

Jag tror inte att jag träffat fel med någon låt, även om här kan finnas spår av autotune – men då i kombination med vocoder. Oavsett, så är det bra låtar även om det låter som att rösten autotunats (trots att det faktiskt är vocoder som använts).

Naturligtvis finns Kraftwerk med, tillsammans med en hel del gammal hederlig rap samt senare tids vocoderälskande elektroniska musik.

Roboten har talat: WM3AM#081 – "Vocodered"
Läs vidare »

”A Different Take on the 1980s” – WM3AM#055

Written by . Filed under Wednesday Morning 3 AM. Tagged , , , , , , , . No comments.

ÅttiotaletFör några veckor sedan var jag på en fyrtioårsfest där klädtemat var att representera något av de fyra årtionden som födelsedagsmannen i fråga hittills upplevt.

Jag, som i vanliga fall gärna undviker maskerader, hade för en gångs skull en enkel resa. Äntligen fick jag möjligheten att återanvända mitt grymma åttiotalstals-kit som jag köpte på UFF på nittiotalet inför en åttiotalsfest.

Utöver att dra på mig dressen, så rakade jag också till en porrig mustasch och fluffade till håret. Därmed blev jag åttiotalet personifierat – och fullständigt förflyttad i tid och rum. Även senare, under den lyckade festkvällen, också i sinnet.

Festen bjöd självklart på en hel del dansklassiker och nostalgiska hits från åttiotalet. Något som dagen efter triggade igång ett rungande behov av att återuppleva åttiotalet genom all bra musik som det årtiondet faktiskt hade att erbjuda. Jag menar, bara en sådan sak som att åttiotalet hävde ur sig tre av mina absoluta favoritband – New Order, The Smiths och Pixies – avgjorde saken. Jag var bara tvungen att göra en åttiotalslista.

Ganska tidigt insåg jag att jag behövde ge den tid. Jag insåg också att jag inte ville göra en lista i mängden, med endast hits, utan med andra riktigt bra låtar – även om merparten av de representerande banden normalt inte skulle hamna i kreti och pletis åttiotalslistor.

Slutligen insåg jag också det oundvikliga – att det skulle bli ytterligare en mastodontlista. Men en jäkligt fin sådan om jag själv får säga. Och det får jag.

WM3AM#055 – A Different Take on the 1980s

”Weak as I am” – BOG#020

Written by . Filed under Be Our Guest. Tagged . 1 Comment.

Regnig söndag i oktober. Min egen lista är sen, men vi har äntligen en gästlista igen. På ingen tid alls och med samma underbara engagemang som vanligt har @marthanna gjort en lista och bjuder in oss till en liten vandring tillbaka:

Jag fick min musikaliska skolning av Per Fontanders Rockbox i P3. Sena kvällar på 80-talet satt jag och min bästa kompis med bandspelaren i högsta hugg och spelade in blandband med White Lion och 220 volt. Europe var det bästa vi visste, och vi hade delat upp medlemmarna mellan oss. Hon var dödligt förälskad i John Norum och jag i Joey Tempest. Kee Marcello fick aldrig riktigt godkänt. Lyckan var naturligtvis fullständig när vi fick möjlighet att intervjua bandet inför en spelning på Gavlerinken. Nervositeten var förlamande för två tolvåriga fans och bilderna från tillfället ligger djupt i gömmorna.

90-talet kom och grungen gjorde sitt intåg, tröjorna med tryck på Iron Maidens Eddie hamnade långt bak i garderoben och flanellskjortorna flyttade fram. Sen gjorde Sheryl Crow, Alanis Morissette och Tracey Chapman entre i mitt liv och skulle man slå upp skällsordet "musikalisk allätare" kunde det prydas med en bild av mig. Och så är det fortfarande, jag har inte fastnat i nån genre, uppskattar Kate Nash och Sofia Karlsson lika väl som Eminem och Nick Cave.

Men när jag söker trygghet i musiken är det i slutet av 80-talet jag hamnar. Texter och titlar har aldrig varit min starka sida, men Returns Bye Bye Johnny, bye bye sitter förevigt intatuerat innanför pannbenet:

Bye Bye Johnny bye bye It's not your fault that you died
But I can't help it I got to ask a reason why you
Good o'l Johnny did die no one knows
So many of your friends cry
There's no meaning why you should say bye bye.

Så: marsch in med er i listan! Keep on walking! BOG#020 - "Weak as I am"

Läs vidare »

Smalltown Boy, indeed – THOSN#015

Written by . Filed under The Heart of Saturday Night. Tagged , , , , . 1 Comment.

Jag kommer från ett hem där musik inte var speciellt viktigt. Eller, låt mig korrigera, jag kommer från ett hem där mina föräldrar inte tyckte att musik var speciellt viktigt. Men för mig och min storasyster – tack för all hjälp, Kristin – blev musiken av någon märklig anledning både viktig och kanske mer av allt ett sätt att hitta en gemensam plats. Så, väldigt mycket av det jag lyssnade på hade med min storasyster att göra – eller så här kanske, min storasyster och radion.

Det jag tar med mig på listan här är ett par märkligheter i formen av Delta Rythm Boys – som min pappa av någon anledning gillade – och Sjuttonde Balladen med Cornelis, från hans Taubeplatta. Det var sånt som fanns i mammas och pappas eklektiska skivsamling. Sedan får Björn Skifs "Fångad i en dröm" vara med – för det var den första melodifestivalvinnare jag prickade in, sju år gammal. (Sedan följde förstås en obruten kedja av korrekta gissningar genom hela åttiotalet, självklart.)

Men annars var det två influenser som var starkare än allt annat – radio och sånt som min syster lånade eller köpte hem. Och speciellt stark är nog min systerrelation till två av låtarna på listan: "Du lever bara en gång" med Noice och "My Old Piano" av Diana Ross. De fanns med på de två första kassettband som mina föräldrar köpte till min systers Grundigbandspelare 1980. Då var hon tio - och det var då man fick en bandspelare. Så var regeln. Oj, vad jag har lyssnat på de. Och det ska skrivas här och nu – Noiceplattan är inget annat än ett mästerverk. Ross-plattan också.

Sedan är det en ganska såsig mix av sånt som en lite mjuk sjuttiotalist lyssnade på i början av åttiotalet. Depeche, Howard Jones et cetera. Och självklart Smalltown Boy av Bronski Beat. En sång som mer än något annat definierar min generation.

Så, varför i hela helvete finns Bauhaus version av "Ziggy Stardust" med på listan? Jo, som en symbol för sånt som jag:

1. Fick mig till livs genom storasyster
2. Är någon form av maskhål till riktigt bra musik. Det är lite som att jag älskade Paul Youngs version av "Love will tear us apart". Go. Fucking. Figure.

Men, jag kommer från ämnet. Här är min barndom – i sång: Smalltown Boy, indeed – THOSN#015 (Hela listan nedan)

Läs vidare »

”Hultsfred 1989.” – JAMM#002

Written by . Filed under Just Another Manic Monday. Tagged , , , , . No comments.

När jag bläddrade runt bland de låtar jag sparat i olika Spotifylistor slog det mig att det var väldigt mycket 90-tals-nostalgi. Det känns också som att denna nostalgi är relativt vanlig lite överallt.
Därför bryter jag helt mot detta genom att sätta ihop en lista med några av de låtar och artister man kunde höra på Hultsfredsfestivalen 1989. (Det kan t o m hända att låtarna kom ut på skiva 1990 men de spelades på festivalen 1989. Som jag minns det.)

1989 var året för min första Hultsfredsfestival och det bjuder en del ljuva minnen (ingen nostalgi var det). Men det blir också ganska tydligt i vissa fall att allt inte var bättre förr...

JAMM#002 - Hultsfred 1989
Läs vidare »